"Undvik mättat fett. Lev längre."

Minska intaget av mättat fett. Lev längre. Under 30 år har detta varit hörnstenen i USAs näringsrekommendationer. Men hur mycket längre skulle man leva?

Mellan 1987 och 1992, utvecklade tre oberoende forskningsgrupper datormodeller för att finna svaret. Alla tre analyserna kom fram till samma resultat, men slutsatserna begravdes i litteraturen och har nästan aldrig citerats.

Alla tre modellerna uppskattade hur mycket längre befolkningen kunde förväntas leva i genomsnitt om endast 10% av deras dagliga energiintag kom från mättat fett, precis som kostråden rekommenderar.

I denna process antog man dessutom att befolkningens totala fettintag skulle minska till rekommenderade 30% av energiintaget. Alla tre modellerna antog också att nivån av LDL-kolesterol – det onda kolesterolet – skulle minska enligt antaganden man normalt gjorde. Dessutom antogs att dieten i övrigt inte skulle ha några bieffekter, även om detta var optimistiskt vid den tiden och är avsevärt mer optimistiskt idag.

Alla tre modellerna kombinerade nationell statistisk data med data över riskfaktorer för kolesterol från Framingham Heart Study.

Tre oberoende studier.

Harvard Medical School.  Den första studien, från Harvard Medical School, publicerades i Annals of Internal Medicine i april 1987 [2]. Den leddes av William Taylor, och kom fram till att individer med hög risk för hjärtsjukdom – t.ex. rökare med högt blodtryck – kunde förvänta sig att vinna, i genomsnitt, ett extra år genom att minska intaget av mättat fett. Friska icke-rökare förväntade sig emellertid bara vinna från 3 dagar upp till 3 månader.

"Även om det utan tvekan finns personer som vill förändra sin kost livet ut för att uppnå en hälsovinst av denna storleksordning, misstänker vi att det finns de som inte skulle vilja det", skrev Taylor och hans kolleger.

University of California, San Francisco.  Året innan finansierade U.S. Surgeon General's Office en studie ledd av Warren Browner vid University of California, San Francisco [3]. Studiens resultat förväntades väga upp analysen från Harvard. Genom att minska fettintaget i Amerika skulle man varje år uppskjuta ca 42 000 dödsfall, konstaterade studien, men den totala ökningen i förväntad livslängd skulle i genomsnitt endast bli 3 – 4 månader.

Nyckelordet här är ’uppskjuta’, eftersom döden, precis som dieten, är en fråga om avvägningar: Alla måste dö av någonting. "Dödsfall går inte att förebygga, endast uppskjuta", skrev Browner senare. "Personer som ’räddats’, dör oftast av samma orsaker som alla andra dör av, bara lite senare".

För att vara mer exakt, kan en kvinna som annars skulle dött vid 65 års ålder förvänta sig att leva två extra veckor om hon har undvikit mättat fett under hela sin livstid. Om hon skulle leva tills hon var 90 år, kan hon förvänta sig 10 extra veckor att leva.

McGill University, Montreal.  Den tredje studien, av forskare vid McGill University in Montreal, kom till en väsentligen identisk slutsats.

"Skjut budbäraren!"

Browner rapporterade sina resultat till Surgeon General's Office, och skickade därefter en artikel till Journal of American Medical Association (JAMA).

Under tiden kontaktade Surgeon General's Office – som finansierat studien – JAMA och försökte förhindra publikationen genom att hävda att analysen var bristfällig. JAMAs granskare höll inte med, och artikeln "What If Americans Ate Less Fat?" publicerades i juni 1991.

Browner tvingades alltså försvara sitt arbete mot sina egna finansiärer. "Att skjuta budbäraren", skrev han till Surgeon General's Office, "eller att skapa rökridåer, förändrar inte analysresultaten".

Referenser.

1. Taubes G. What If Americans Ate Less Saturated Fat?. Science (2001); vol 291, issue 5513: p2538. 30 March 2001. PMID: 11286267.

2. Taylor WC, Pass TM, Shepard DS, Komaroff AL. Cholesterol reduction and life expectancy. A model incorporating multiple risk factors. Ann Intern Med. 1987 Apr;106(4):605-14. PMID: 3826960.

3. Browner WS, Westenhouse J, Tice JA. What if Americans ate less fat? A quantitative estimate of the effect on mortality. JAMA (1991); 265(24): 3285-91. PMID: 1801770.

2006-02-12